Herregud vad allt är krångligt. Just nu är jag både glad men samtidigt, vet ej hur jag ska beskriva det men, typ, sur/besviken. Jag kan inte göra något. Jag bestämmer inte över vad folk gör. Jag har ett eget liv istället för att bara ta hand om massa andra. Att folk ställer så jävla höga krav. Kan inte ens fatta att man kan be någon om det. Efter allt, vad fan tror du att de blev såhär för? Och kan heller inte fatta att vissa verkligen har svårt att gå vidare. Lev ditt liv utan mig, för jag gör det fullt ut. Jag tänker inte ens på dig längre, för din och min skull låt mig vara. Kanske är det du behöver höra för att fatta att det är över, kutt, borta. Jag har ett eget liv nu, utan allt dedär. Så bort med egot som tror att jag ska kunna vara tsm med någon för deras skull och att jag ska ta hand om honom. Jag är 14, ingen fucking mamma. jag bryr mig inte förstör era liv, gör vafan ni vill. Jag vill och kan ändå inte göra något åt det, så låt mig vara. Förstör inte för mig bara för ditt liv är fucktup!